Thursday, June 02, 2016

Fröken Julie / Miss Julie (1951)

Ulf Palme (Jean), Anita Björk (Miss Julie). Do click to enlarge the image.
Neiti Julie / Mademoiselle Julie / Fräulein Julie / La señorita Julie / Фрёкен Юлия / 令嬢ジュリー. SE 1951. PC: AB Sandrew-Produktion. P: Rune Waldekranz. D+SC: Alf Sjöberg – based on the play Fröken Julie. Ett naturalistiskt sorgespel (1888) by August Strindberg. DP: Göran Strindberg – b&w – 1,37:1. AD: Bibi Lindström. Makeup: Britt Jansson, Marcus Ström. M: Dag Wirén. S: Lars Lalin – AGA-Baltic. ED: Lennart Wallén. Studio: Sandrew-ateljéerna.
    M selections: "Höga berg och djupa dalar", "Polkan går", "Näverpolka", "Vingåkersdansen", "Hälsingetag", "A hupfata (Klarinett polka)", "Vapperstadsvalsen", "Tyska polkan", Charles Harris: "After the Ball (Efter balen)", Herbert Jernberg: "Lekare polka", Carl Jularbo: "Jularbopolka", "Gubben och gumman", Otto Lindvall: "Konvaljens avsked", "Lundby-valsen", Israel Kolmodin: "Den blomstertid nu kommer" (1694), "Där gingo två fruar", Chopin: "Vals, piano, op. 34, Nr. 2, Ass-dur", Carl Peter: "Der kreuzfidele Kupferschmied", Mendelssohn: "Ein Sommernachtstraum: Hochzeitsmarsch", Chopin: "Nocturne, piano, op. 48, Nr 1", Hesekiel Wahlrot: "Finska valsen (Fleckeras vals)". – This list is from official sources. My addition: Chopin's "Marcia funebre" is mixed with Mendelsson's wedding march in the betrothal scene of Julie and the crown bailiff.
    C: Anita Björk (Miss Julie), Ulf Palme (Jean, servant), Märta Dorff (Kristin, cook, Jean's mistress), Lissi Alandh (Countess Berta, Julie's mother), Anders Henrikson (Count Carl, Julie's father), Inga Gill (Viola), Åke Fridell (Robert, tegelfabrikant / brick manufacturer), Kurt-Olof Sundström (kronofogden / Crown Bailiff, Julie's fiancé), Max von Sydow (stable groom), Margaretha Krook (governess), Åke Claesson (doctor), Inger Norberg (Julie as a child), Jan Hagerman (Jean as a child), Bibi Andersson (dancing, girl n.c.).
    Helsinki premiere: 26.10.1951, Maxim, distributed by Elokuvateatteri Maxim – re-release: 25.1.1985 Nordia, distributed by Walhalla ry with Finnish subtitles (n.c.) – VET 34204 – K12 – 2450 m / 90 min
    KAVI print deposited by Walhalla viewed at Cinema Orion, Helsinki (Nordic Light), 2 June 2016

Alf Sjöberg's film is based on his theatre adaptation of Miss Julie from 1949. There are only three characters in the chamber play. Sjöberg recast Ulf Palme and Märta Dorff from his theatre production. Inga Tidblad's age would have been revealed in the film, and she was brilliantly replaced with Anita Björk.

August Strindberg's introduction to his play is famous. He stated that playwrights such as Shakespeare and Molière had focused too much on one dominant trait in their characters. Strindberg demanded that characters must be shown as dissonant, driven by many contradictory impulses.

Revisited the best August Strindberg film adaptation, one of the best adaptations of a classic play, one of the best literary adaptations, one of the greatest Swedish films, and a film with one of the greatest performances of all time, that of Anita Björk.

Along with Shakespeare's A Midsummer Night's Dream, Miss Julie is also a key Midsummer Night story, enhanced with the natural magic of the Nordic midnight sun. (There is a Shakespeare reference in the movie in the use of Mendelssohn).

August Strindberg had a hard time getting his play published. The Bonnier publishing house refused to print it. Strindberg found it also impossible to have his play produced. He had no alternative but to establish a theatre himself abroad (in Copenhagen), taking his inspiration from André Antoine's Théâtre Libre, founded the year before.

Miss Julie is a naturalistic play and an intimate play which obeys the classical unities of time, place, and action. The original play happens entirely during Midsummer Night in the kitchen of the manor.

Alf Sjöberg, a master of Swedish theatre and cinema, solved the challenge of film adaptation in a bold and unique fashion. He opens it spatially from the single set of Strindberg's play to the whole expanse of the Count's estate. He opens it temporally to cover the entire lives of Julie and Jean, literally from their births, and even before. This is made possible via an original flashback structure, the most famous feature of this film, as the present and the past co-exist in the same shot. The greatness of Sjöberg's achievement is in the fact that this in no way diminishes the compact force of the drama. There is a rare understanding here of the space of the theatre and the space of cinema. From pure theatre Sjöberg creates pure cinema.

I sense a connection here to Ingmar Bergman's Wild Strawberries which takes place during one summer day's journey which also becomes a journey to the past with memories, flashbacks, dreams, and nightmares. There is a similarity in the fluidity of the movement in time dimensions. (Sjöberg had filmed Bergman's first screenplay, Hets / Torment, to a good reception. Let's note Max von Sydow here in his second film role. Bibi Andersson has her first screen appearance here as one of the midsummer night dancers, but I was not able to recognize her).

Miss Julie is a drama of class and sex. We are still in the old world of the estates of the realm, of noblemen and servants. There was never full feudalism in Nordic countries, there was no serfdom, but this is still the pre-bourgeois world of ancient titles and divisions. The servants are not slaves, but Hegel's insight about the dialectics of master and slave is valid: where there is slavery nobody is free. The Count's noble family is also enslaved by the rigid social structure. Miss Julie is an excellent dramatization of the world before the bourgeois liberation.

Neither are servants idealized in August Strindberg's world. Jean is a proud servant who has seen the world, learned French in Switzerland, strong and masculine. But when the Count rings the bell there is a Pavlovian reflex which switches him into servant mode. And when Jean gets his way with Julie he is certainly no nobleman, nor a loving man, not even a decent man. He behaves like a bum. He is able to stage a big lie to get to his purpose, and he never utters a tender word. Jean has no problem in choking Miss Julie's beloved cage bird, a green bunting,

Miss Julie is a supreme tale of sado-masochism. There are no sex scenes of what we today superficially call sado-masochism. The theme is built in the very structure of the drama. It stems from the relationship of Carl and Berta. Carl has been expecting a son; Berta's ultimate revenge is in giving birth to a daughter. There is a montage sequence about Julie's being dressed and educated as a boy. The entire work procedure on the estate is turned upside down as women start to do men's work and men try to accomplish women's work. Until Julie gets desperate about her beloved doll Blenda and the father turns and starts to love her daughter as a girl.

Miss Julie is also an example of the cinema's obsession with the cancelled wedding. When Count Carl finally decides that he must marry Berta (who would prefer living together unmarried and has given birth to Julie out of wedlock) there is a huge wedding party where everybody has been invited after years of social isolation. Only the bride is missing. Suddenly there is smoke. Berta has set the manor on fire, even leaving little Julie inside to burn with Blenda; there is a last moment rescue by Carl. Carl is ruined and must start everything anew on money lent by Berta's lover. Actually the money is Berta's, circulated via her lover. Carl attempts suicide but having recovered takes excellent care of Julie.

Julie has been conditioned by her late mother to hate men. Berta has also taught her to think and act like a man. The result is demonstrated in the courtship of Julie and the crown bailiff whom Julie treats worse than a dog, with a ritual of dressage which the man refuses, breaking Julie's stick. A time bomb has been set by Berta to the tragedy's shattering outcome. The film's last image is of the cruel smile in Berta's portrait. There is no "The End" title card.

The reissue print is clean, complete and watchable but not of first generation quality, and there are soundtrack issues.

P.S. 5 June 2016. Julie and Jean have similar but opposite dreams and obsessions of climbing up and falling down. In a piece of dialogue that Strindberg was asked to cut and that is not included in the film Julie compares her experience of Jean with an act of bestiality. A pleasure of falling down and enjoying degradation are elements in Julie's conflicted psychology. "Degradation for love" was one of the obsessions of Alfred Hitchcock, and one can imagine the casts of The Paradine Case (Alida Valli and Louis Jourdan) and Under Capricorn (Ingrid Bergman and Joseph Cotten) playing Julie and Jean. A tragedy of Miss Julie is that this love is one-sided and deeply disturbed also on Julie's side.

Hitchcock was so impressed by Anita Björk in Miss Julie that he hired her to I Confess in 1952. "However, when Björk arrived in Hollywood with her lover Stig Dagerman and their baby, Jack L. Warner, the head of Warner Bros., insisted that Hitchcock should find another actress" (from Wikipedia). The role was given to Anne Baxter.

On one of its elementary levels Miss Julie is also a variation of a Biblical theme. The Count's noble family has everything, but one thing is missing – love – which is why they lose everything and are left with nothing. Leo Tolstoy remarked in passing, in his comments about the cinema (his words condensed here): "we have a palace – in a palace there is always tragedy".

OUR PROGRAM NOTE BASED ON PETER VON BAGH AND ALF SJÖBERG:
OUR PROGRAM NOTE BASED ON PETER VON BAGH AND ALF SJÖBERG:

Alf Sjöbergin elokuvia raskauttaa usein teatterilasti, mutta parhaissa elokuvissa osumat laukeavat juuri sen kautta: vanha rihkama, näyttelijöiden kuluneet ja manerisoituneet kasvot tulevat dokumentaarisesti käytettyinä ilmaviksi voimiksi. Parhaassa työssään Neiti Julie Sjöberg on tavoittanut paljon August Strindbergin näytelmän skitsofreenisesta vimmasta, jota tämä luonnehti teoksensa esipuheessa: ”Saan elämäni ilon sen väkivaltaisista ja julmista taisteluista ja mielihyväni siitä, että tiedän jotakin ja opin jotakin.”

Kesäinen luonto ja idyllisen yläluokkaisen miljöön ulkoinen eleganssi luovat jännitteitä sukupuolten taistelun ja luokkaristiriidan sadomasokistisiin kuvioihin, joiden piiskaavana käytinvoimana on ”palkkapiian pojan” kiihkeä ja katkera hyökkäys luokkayhteiskuntaa ja sen alimmilleen järjestämiä nöyryytyksiä vastaan. Näytelmässään kartanontytön Julien ja kamaripalvelija Jeanin viha-rakkaussuhteesta Strindberg kunnioitti ajan ja paikan ykseyttä: tapahtumat sijoittuvat linnan keittiöön todellisessa kestossaan. Sjöbergin muotoratkaisu, tapa sovittaa näytelmä elokuvaan, on kauan ollut kouluesimerkki elokuvan kieltä käsittelevissä kirjoissa: Julien ja Jeanin suhdetta kartoittavat takaumat, jopa dramaattiseen huipentumaan johtava tulevaisuuskuvitelma, on esitetty tapahtuviksi samalla todellisuuden tasolla, osana nykyhetkeä (esim. niin että Julien vierellä on samassa kuvassa Julie lapsena). Sjöbergin toteutus tuottaa alkupuolella muutamia ruotsalaisen elokuvan hienoimpia tuokioita kesäisestä erotiikasta ja estoisesta tapakulttuurista ja lopumpana iskee aika ajoin tyhjää ilmeisenä heijastumana siitä, että draaman sosiaalinen raivo ohentuu psykologisen koukeroisuuden kustannuksella.

–    Peter von Baghin Elokuvan historiasta (1975)

Kaksi ihmistä vastatusten tämän huuman ja lumouksen yön kanssa. Kaksi maailmaa – kaksi aikakautta. Feodaalinen herraihminen Julie matkalla alaspäin, orjaihminen Jean matkalla ylöspäin. Mutta yön kuumeisessa hämärässä kaikki rajat pyyhkiytyvät pois – heidän henkilöllisyytensä näyttävät risteytyvän, ottavan toistensa piirteitä. Kuinka vähän ikeensä heittävä orja Jean vastaakaan kuvaa siitä vapaasta yksilöstä, josta renessanssi unelmoi ja jonka puolesta Ranskan vallankumous vuoti verta.

Tämä draama on täynnä antiteesejä, se sijoittuu menneisyyden ja nykyisyyden, päivän ja yön, katoavan ja tulevan murroskohtaan. Liikkeillään ja optiikallaan, halussaan valloittaa uusia todellisuuksia, uusia tila- ja aikakäsitteitä kamera pyrkii edesauttamaan modernin eurooppalaisen ihmisen monimutkaisuuden ja rikkinäisyyden läpivalaisua. Vain menneisyyden läpi voimme käsittää oman todellisuutemme.

–    Alf Sjöberg

SVENSK FILMOGRAFI: INNEHÅLLET

På ett grevligt gods firas midsommarafton. Tjänstefolk och statare roar sig med logdans till dragspel och fiol. I skydd av skymningen älskar man under bar himmel eller i stallhöet. Greven har åkt till en granngård; hans vackra dotter Fröken Julie är ensam kvar, övergiven av sin fästman sedan hon bokstavligen behandlat honom som en hund. De folkliga fröjderna lockar Julie till logen där hon deltar i dansen. Bland de kavaljerer hon bjuder upp är grevens betjänt Jean, men han visar sig otillgänglig, och hon lämnar honom till allas åtlöje. Jean går till slottsköket för att träffa kokerskan Kristin. Fast de inte är förlovade lever de tillsammans som ett par. Fröken Julie kommer efter och inleder i Kristins närvaro en utmanande flirt med Jean. Kokerskan tar den inte på allvar; hon är trött efter dagens arbete och går snart till sängs.

Ensam med Jean bedriver Julie ett allt mer raffinerat spel med betjäntens känslor och får honom till sist att bekänna att han sedan barndomen drömt om att klättra upp till hennes nivå och erövra henne.

En gång, berättar han, skulle modern rensa i slottsträdgården och Jean fick följa med. Han bländades av en underskön paviljong i parken och trädde in i den. Då Julies guvernant närmar sig inser han att paviljongen är det grevliga uthuset och att det bara finns en väg att fly: genom tömningsluckan. Nedsmutsad och stinkande träffar han ett ögonblick Julie innan han jagas bort av gårdsfolket. Fadern ger honom stryk med svångremmen i allas åsyn. Midnatt närmar sig. Julie ber Jean ta ut henne i båt på slottskanalen. Ryktet om deras samvaro har börjat sprida sig och ett uppbåd söker dem. Paret gömmer sig i Jeans kammare. Julie ger sig åt sin kavaljer, därmed fullbordande sin dröm om att falla.

I gryningen drabbar dem ruelsen över det inträffade. Jean menar att de måste fly. Hans plan är att de skall sätta upp ett hotell i Schweiz tillsammans. Hon skall bli husets härskarinna, han skall salta notorna. Det krassa kalkylerandet stöter bort Julie som vill se bevis på hans kärlek. För henne är dessutom deras brist på kapital ett avgörande praktiskt hinder.

De beger sig upp i slottet, där Julie börjar dricka. De upptäcker sin klassbundenhet och kränker varandra med ord; klyftan mellan dem växer snabbt. Julie lämnar ut nycklarna till sin personlighet genom att berätta om sin bardom. Hennes mor Berta, nu död, kom från ett enkelt hem, där man tillämpade emanciperade idéer om kvinnans roll. Berta vill gärna bli grevens älskarinna men inte hans hustru. Installerad på godset kastar hon om männens och kvinnornas sysslor och bringar kaos i arbetet. Greven drömmer om en son och arvtagare; Berta om en barnlös förbindelse. Med triumferande skadeglädje föder hon honom en dotter - Julie.

Oönskad av föräldrarna uppfostras Julie enligt moderns föreskrifter som en pojke. Fadern tappar dock tålamodet och avbryter det pedagogiska experimentet. Han tilltvingar sig äktenskap; Berta hämnas genom att sätta eld på slottet. Hennes älskare, familjens bäste vän, lånar greven pengar till återuppbyggnaden. I själva verket kommer pengarna från Berta, men vännen lägger beslag på återbetalningen. Då greven får reda på sammanhanget gör han ett misslyckat försök att skjuta sig och påträffas blödande av Julie. Berta tar efter denna händelse hand om Julies uppfostran och lär henne att hata män.

Greven återvänder till sitt gods i sällskap med Julies fästman, som han övertalat att söka försoning. Inför Julies bekännelser har Jean trott sig vara den starkare, men i det ögonblick greven ringer i klockan faller han genast in i sin gamla betjäntroll. Han fruktar nu mest de synliga följderna av deras kärleksnatt, uppmanar Julie att förse sig med reskassa ur faderns chiffonnié och ge sig av i förväg. När hon resberedd infinner sig i köket slaktar han brutalt hennes älskade burfågel, som hon tänkt ta med sig.

Vacklande mellan hopp, stolthet och skuldtyngd förtvivlan ser Julie slutligen bara en utväg. Greven finner henne i stora slottssalen med betjäntens blodiga rakkniv vid sidan. Under Bertas kalla blickar från ett stort porträtt på väggen lyfter han deras döda barn i sin famn.

No comments: