Thursday, August 02, 2018

Skammen / Shame (2015 digital restoration)

Skammen / Shame with Max von Sydow and Liv Ullmann.

    SE 1969. PC: AB Svensk Filmindustri / Cinematograph AB. [Financial participation: United Artists via advance sales]. P: Lars-Owe Carlberg. D+SC: Ingmar Bergman. DP: Sven Nykvist – 1,37:1. PD: P. A. Lundgren. AD: Lennart Blomkvist. Cost: Mago. Makeup: Cecilio Drott, Helena Ulofsson-Carmback. SFX (pyrotechnics): Rustan Åberg. S: Lennart Engholm, Evald Andersson. ED: Ulla Ryghe. Script supervisor: Katherina Faragó. Military advisors: Lennart Bergqvist, Stig Lindberg.
    C: Liv Ullmann (Eva Rosenberg), Max von Sydow (Jan Rosenberg), Gunnar Björnstrand (Colonel Jacobi, Mayor), Birgitta Valberg (Mrs. Jacobi), Sigge Fürst (Filip, guerrilla leader), Hans Alfredson (Lobelius, antique dealer), Ingvar Kjellson (Oswald, the teacher in the interrogation room), Frank Sundström (interrogator), Ulf Johansson (the doctor in the interrogation room), Frej Lindqvist (the sadist in the interrogation room), Rune Lindström (a corpulent gentleman), Willy Peters (old officer), Bengt Eklund (the guard at Jacobi's expedition), Åke Jörnfalk (the condemned), Vilgot Sjöman (the television interviewer), Lars Amble (officer), Björn Thambert (Johan), Karl-Axel Forsberg (secretary), Gösta Prüzelius (the vicar in the interrogation room), Barbro Hiort af Ornäs (woman in the refugee boat), Agda Helin (merchant wife), Ellika Mann (female prison guard in the interrogation room).
    In collaboration with: Försvarsmakten (Swedish Armed Forces).
    No music, but Jan hums a few notes of Bach. J. S. Bach: 4. Brandenburgisches Konzert BWV 1049, Zweiter Satz: Andante (eine Sarabande).
    Principal photography: 11 Sep – 23 Nov 1967. Loc: Sudersand (Fårö), Visby (Gotland).
    Premiere: 29 Sep 1968.
    Helsinki premiere: 3.1.1969 Maxim, distributor: Oy United Artists Films Ab – telecast: 13.10.1975 MTV1 – VET 77205 – K16 – 2828 m / 103 min
    Digital restoration 2015.
    2K DCP with English subtitles by Jonathan Mair (Svenska Filminstitutet: Ingmar Bergman 100 / Unique Movietransit) screened at Cinema Orion, Helsinki (Ingmar Bergman 100 / 50 Years Ago: The Crazy Year 1968), 2 Aug 2018.

In the crazy, politically engaged year 1968 Ingmar Bergman swam against the current and released two films: The Hour of the Wolf and Shame. During the production of Shame he also prepared a television feature film, The Rite, which was telecast in March 1969. A pressure to be politically engaged was enormous, but Bergman defiantly made films that focused on the intimate sphere.

Even Shame, a war film that had been inspired by newscasts of the Vietnam war, was unpolitical. It centers on the impact of the war on an artist couple, Eva (Liv Ullmann) and Jan (Max von Sydow).

I had not seen Shame since its original release. I saw it twice in Tampere in the early 1970s. I then found the film impressive but baffling. Shame is a war film but the war does not make sense because we do not know who is fighting who and why. Finns know that there are wars that are honourable. If a little country does not defend itself it will be crushed. It was easy for Finns to identify with other little countries like Vietnam fighting the monstrous war machine of an imperialist superpower.

Now as I knew what to expect I found Shame much more impressive. It is not a simple account of brutalization but a subtle and complex psychological portrait of the traumatic impact of war.

In contrast to the expressionistic The Hour of the Wolf, Shame has been shot almost in direct cinema style in available light, often in long takes. There is an approach of the ordinary, the everyday, the quotidian in the settings, the clothings and the performances. Shame is also a film where the sun was never to be seen. Shooting was interrupted whenever the sun shone.

The violence of the war is particularly shocking against this mundane background. Bergman and Sven Nykvist record the acts of war in a matter-of-fact way, without emphasis. The explosions, the killings, and the destruction are startling. The fury of the fire is terrifying.

Liv Ullmann, Max von Sydow and Gunnar Björnstrand are at their best in their performances of ordinary people in harrowing circumstances. War degrades and abases all men who have to deal with violence.

A basic theme is the loss of human dignity in circumstances of war.

Shame is also one of Bergman's films about the death of art, like Persona. The crushing of Eva's piano and Jan's vintage violin has a symbolic meaning. There is no music in the film (except for Jan humming a few notes of Bach) because for Bergman it was about the end of music. Also The Rite was about the fate of art.

For Robin Wood in his Ingmar Bergman book Shame was the culmination of the art of the director (and the last film discussed in the original edition of his book). "To me (and, I suppose, to Bergman), most of the more 'advanced' aspects of contemporary art - action painting, aleatory and electronic music, musique concrète, William Burroughs - are comprehensible only as evidence of disintegration." This was part of a struggle towards a new synthesis. But Bergman's way was towards an opposite synthesis, a re-definition of humanity, embodied in the character of Eva.

Bergman stood in opposition to his time and faced a formidable attack from contemporary authors such as Sara Lidman who required explicit commitment. Bergman reacted by confessing unconditional admiration towards Lidman. In Finland there was no debate against Bergman, but critics had reservations about the ahistorical approach to war. (There has been no war in Sweden in 200 years; there had been four wars in Finland in recent memory).

Now we can see Shame as a consistent contribution in Bergman's work about war and oppression, belonging with Thirst, This Can't Happen Here, and Silence. Bergman knew that he was not at home with epic, historical, and political subjects. They could provide milieux for psychological drama, but then he could be criticized for not really coming to terms with the larger world.

In the cinematography of Bergman and Sven Nykvist Shame was a turn towards simple and raw realism. This tendency was also evident in Bergman's first feature-length documentary film, Fårödokument (1970), and the director was so enthusiastic about it that he discussed in public the possibility of switching entirely to making documentaries on 16 mm. (Vilgot Sjöman had released I Am Curious Yellow in 1967, and Stefan Jarl and Jan Lindkvist Dom kallar oss mods / They Call Us Misfits in 1968).

Until Shame Bergman shot his films in black and white with the exception of Now About All These Women. After Shame he turned to colour in his fiction films with the exception of From the Lives of Marionettes.

The war scenes and the special effects still seem frightening, assured and convincing.

On display was the 2015 digital restoration. I do not remember how the original looks like, and there are no vintage prints in Finland since United Artists destroyed them after the original release. In this screening full black was missing, and there was a slightly dull digital quality instead of a vibrant sense of plein air cinematography.


Bergman on kertonut, että Häpeä lähti liikkeelle eräästä Vietnamin sodan uutiskatsauksesta, jossa näkyi siviiliväestön lamaannus ja äänetön kärsimys. Toisessa haastattelussa hän sanoo elokuvan syntyneen paniikinomaisesta kysymyksestä: ”Kuinka olisin itse käyttäytynyt, jos Ruotsi olisi joutunut natsien miehittämäksi ja jos minä olisin ollut jokin vastuunalainen mies tai vain uhanalainen yksityishenkilö?” Häpeä on siis Bergmanin vastaus ilmassa olleisiin osallistumisen vaatimuksiin aikana, jolloin asevarustelu ja poliittiset jännitteet terävöityvät ja maailma näyttää yhä mielipuoli-semmin ajautuvan kohti katastrofia. Samalla elokuva kouraisee Ruotsin historiallista ja poliittista asemaa sekä ruotsalaisten alitajuntaa; sitten vuoden 1809 Ruotsi ei ole joutunut tekemisiin sodan jokapäiväisen tuskan ja väkivallan kanssa. Häpeä konkretisoi tilanteen, joka ruotsalaisille on kaukainen, teoreettinen, syvälle tiedostamattomaan haudattu ongelma.

Tässä tilanteessa Bergman kertoo niistä ihmisistä jotka eivät pysty ottamaan kantaa, jotka lamautuvat pelosta ja kauhusta, joiden yksinkertaisen elämän yli sodan tulimyrsky pyyhkäisee. Kaikki tuhotaan ja poltetaan. Ihmiset eivät ymmärrä, mitä sodan osapuolet edustavat; heistä tulee murhaajia ja quislingeja. Häpeä on Bergmanin sana sodan luomalle epäinhimillisyydelle ja alennukselle. Avainrepliikkinä voi pitää Evan mietiskelyä: ”Joskus kaikki tuntuu pahalta unelta. Mutta se ei ole minun uneni, vaan jonkun toisen… Kuinka käykään silloin kun tuo henkilö herää ja tuntee häpeää.

Eva on Häpeän ainoa henkilö jota sotatila ei pysty kokonaan demoralisoimaan, joka poliittisessa ja sotilaallisessa kaaoksessa säilyttää perusinhimillisyytensä. Vaikka kyseessä on siis sotaelokuva, sillä ei ole juuri mitään yhteistä lajityypin normaalien edustajien kanssa: kaikki historiallinen deskriptiivisyys on tarkoin karsittu pois, jäljellä on vain ajaton perustilanne, sitoutumattoman yksilön ja Järjestelmän sovittamaton ristiriita. Ainoana vertailukohteena voi vetää esille Godardin Karabinieerit, jossa sota on niin ikään abstrahoitu ja vieraannutettu tavanomaisista yhteyksistään. On vanha ja usein banalisoitu totuus, että sota muuttaa ihmisen: Veijo Meri saattaa korostaa, että irrallaan normaaleista sosiaalisista siteistään sotilas vapautuu eettisistä velvollisuuksistaan.

Monissa elokuvissaan Bergman on kuvannut yhteiskunnan ulkopuolelle vetäytyvää taiteilijaa, joka kokee ettei hänen taiteensa pysty mitenkään vaikuttamaan ympäröivään maailmaan. Tuskin missään Bergman on korostanut siinä määrin taiteen irrallisuutta ja eräänlaista ylellisyyttä kuin Häpeässä. Eva ja Jan ovat muusikkoja jotka eivät enää soita. Vain unessa Jan muistaa soittaneensa, vain hapuilevissa suunnitelmissaan he alkavat jälleen muistaa soittaa – mutta kun hävitetystä talosta löytyy Janin särkynyt viulu, tuntuu sen mukana menevän jotakin hänestä itsestäänkin rikki. Häpeän kuvaamassa tilanteessa taide näyttää enää vain tekosyyltä vastuusta vetäytymiselle eikä se missään tapauksessa ole enää oikeutus erikoisasemalle. Taiteen käyttäminen suojaverhona on pikemminkin kaikkinaisen inhimillisen itsepetoksen ilmentymä. Ihmisen täytyy pettää itseään, koska ei kestä totuutta itsestään. Tästä oivalluksesta syntyy myös ihmisen häpeä, ja sota ihmisen tekeleenä paljastaa hänet armottomasti.

– Mauritz Edströmin (1968), Pertti Lumirakeen (1969) ja muiden lähteiden mukaan



Eva och Jan Rosenberg är ett musikerpar som dragit sig undan kriget till en ö i havsbandet. Orkestern de medverkade i är upplöst och de försöker försörja sig på trädgårdsodlingar. Året är 1971. De har levat tillsammans i sju år i ett barnlöst äktenskap. Jan är en känslig konstnärsnatur och frikallad från militärtjänst på grund av svagt hjärta. Varken han eller Eva intresserar sig för den politiska utvecklingen i landet men Eva har en robustare och mer verklighetsnära karaktär.

De beger sig till stan (Visby) lingon och möter på vägen fiskaren Filip och borgmästaren överste Jacobi. Filip har hört i radion att en invasionsstyrka landstigit. I stan pågår förberedelser för motstånd. Eva och Jan besöker antikhandlaren Lobelius som inkallats. I hans bod lyssnar de till en gammal speldosa i Meissenporslin och tömmer en av de sista flaskorna av ett utsökt vitt vin. En annan köper de med sig. Vid en festmåltid på gården uttrycker Eva sin starka önskan att få barn och vill att de bägge skall låta undersöka sig hos läkare.

Plötsligt är kriget över dem. Invasionsstyrkan landsätter fallskärmstrupper i närheten och området utsätts för bombning och beskjutning. Jan och Eva försöker ta sig därifrån i sin gamla bil men blir infångade av de invaderande och intervjuade av deras reportrar. Jan faller ihop av skräck. De återvänder till gården.

Landskapet är härjat av förödelse. Försvararna har slagit tillbaka fienden och börjat leta efter samarbetsmän. Dessa förs till en skola och förhörs under tortyr men Jan och Eva undgår efterräkningar för intervjun genom ingripande av överste Jacobi. Han vet att deras uttalanden förfalskats i propagandasyfte.

Demoraliserad av kriget söker Jacobi Evas värme och hon ger sig åt honom, äcklad av Jans svaghet. Som ersättning får hon Jacobis besparingar. Nästa morgon kommer en gerillatrupp under Filips ledning och arresterar översten. Jan, som förstått att Eva varit otrogen, lägger beslag på pengarna och vägrar att hjälpa Jacobi. Utan större tvekan skjuter han på Filips order översten.

Då gerillan inte finner några pengar förstör den parets gård och ger sig av. I ett växthus påträffar Jan och Eva en ung uttröttad desertör som tänker fly från ön med en båt. Kallblodigt tar Jan dennes vapen och skjuter ned honom för att komma över soldatkängorna och en eventuell flyktmöjlighet. Han tvingar Eva med sig och köper för Jacobis pengar plats i båten. Båten styr ut på havet men fastnar i ett fält av flytande, döda soldater. Filip - som är skeppare - kliver överbord och dränker sig i havet.

Eva erinrar sig hur hon i en dröm tillsammans med sin dotter sett ett flygplan sätta eld på en mur av rosor. Det var någonting viktigt hon skulle komma ihåg men hon hade glömt det.

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna uppmärksammade att Bergman tagit ett nytt grepp på sin motivkrets och gav honom erkännande för detta men när det gällde deras helhetsintryck av filmen skiftade omdömena. Liv Ullmann fick genomgående starka lovord för sin insats.

Jurgen Schildt (AB) karaktäriserade "Skammen" som "ett försök till utbrytning; inte våldsamt, inte stort anlagt, inte alldeles lyckat, men ändå." Schildt menade att regissörens uttalade anspråk på äkthet inte riktigt infriats:

"Bergman har gjort försöket, men i stort sett faktiskt inte lyckats. Hans illusionsnummer håller inte den här gången. Det finns, Liv Ullmann undantagen, ett akademiskt drag både över hans gestalter och hans konflikter och hans krigiska bakgrunder. Drillen är synlig och man tycker sig höra den kamratliga kommandorösten: Kårar fram! Fasa känn!

Jag vet inte varför, men för min del vägrar jag att lyda order. Kanske beror det på att tricken märks. Kanske på att Bergman inte kunnat suggerera sig själv innan han försökt suggerera oss andra. Eller på att ämnet varit större än den regissör som flyttat över kriget - Vietnam-problematiken -- till några hektar på Fårö med omnejd."

Mauritz Edström (DN) beskrev regissörens utbrytning på följande sätt: "Med "Skammen" träder Bergman ut ur kampen med sina egna demoner och talar om tiden, om något som är utanför och större än han själv. Det ger hans språk en enkelhet och öppenhet som han mycket sällan uppnått, i sina starkaste ögonblick en förfäran som man sitter alldeles hjälplös inför."

Men, skrev Edström, "Skammen" var också en politisk film där Bergman i sin förvirring och sin protest mot kriget inte gick utanför ramen för sin tidigare vision. I framställningen av den förnedrade konstnären tyckte kritikern att ett drag av självömkan kommit in "bakvägen". Bergman genomborrade sin egen förvirring och föredrog att bekänna den i stället för att angripa den. "Reservationslöst kan jag alltså inte ta "Skammen". Den drabbas själv av samma oförmåga till ställningstagande den beskriver", sammanfattade Edström.

Lasse Bergström (Expr) skrev två dagar i följd (29-30 sept ) och ägnade sig första dagen åt en analys av Bergmans tankegångar i anslutning till Liv Ullmanns centrala replik: "Hur går det när den som drömt oss vaknar och skäms?" Men filmen behövde inte betraktas som ett drömspel, menade kritikern:

"Ser man filmen utan att vara på jakt efter anknytningar till verk som "Persona" (1966/18) och "Vargtimmen" (1968/2) upplever man den som hel och inte kluven, som obeveklig och inte frågande - ett svenskt "Krigsspel" (syftar på den engelska atomkrigsfilmen "The War Game" av Peter Watkins) vars mörka pessimistiska kraft är svår att undkomma."

Bergström kallade Liv Ullmann "mirakulös" i sitt spel men framhöll även speciellt Gunnar Björnstrands insats: "(-) Björnstrands tolkning av en människa som löpt förnedringens lina ut förefaller mig vara det som naknast markerar vad "Skammen" handlar om: värdigheten som i ett krig kan existera endast som en dödsmedvetenhet, fegheten hos den som vill överleva, omöjligheten att uppträda mänskligt i en omänsklig situation. Det är en skakande bild i en skakande film."

Urban Stenström (SvD) kände sig "avklädd och skakad" när han gick ut efter filmen, "illa till mods vid tanken på att ens eget civilkurage - om det sattes på prov - skulle vara lika pinsamt obefintligt som hos Max von Sydows Jan". Liv Ullmann beskrev han i nästan lyriska ordalag och tyckte att hon verkade "så oförstörd att man nästan rycker till".

Diktaren Lars Forssell i BLM tog fasta på Bergmans upptagenhet av själva konstnärsrollen och undrade om inte Bergman var "den siste betydande konstnär efter Brecht som - givetvis med helt andra utgångspunkter - en gång har trott att konsten kunde förändra världen". Forssell bedömde "Skammen" som "en av de intressantaste och mest betydande filmer" Bergman gjort och samtidigt den mest misantropiska eftersom varje form av engagemang tedde sig meningslöst. Forssell tyckte att filmen led av en brist på politiskt ställningstagande som kändes "irriterande" och föreslog publiken att "INTE tänka på Vietnam".

Kommentar Svensk filmografi

Filmprojektet bar från början titeln "Kriget" men under arbetet med manuskriptet ändrades den till "Skammens drömmar". Den slutgiltiga titeln valdes sedan verket fått en mer realistisk prägel. Manuskriptet publicerades i en volym innehållande tre andra Bergmanmanus - "Persona", "Vargtimmen" och "En passion" - i PAN/Norstedts serie 1973. I London publicerades det av Calder & Boyars 1972 ("Persona" & "Shame").

Inspelningen ägde rum på Fårö utanför Gotland där Bergman slagit sig ned. Från mitten av september till senare hälften av november 1967 pågick tagningar. Inspelningsteamet omfattade som mest ca 40 medverkande och bl a deltog Bergmans son Jan Bergman. Svensk militär medverkade på fritid och mot ersättning. Budgeten uppgick till det för svartvit svensk film betydande beloppet 2,8 miljoner kronor men var till stor del täckt genom utlandsförsäljning (United Artists) före premiären.

"Skammen" visades i samband med den stora svenska filmmani- festationen i Sorrento (29 sept.) i Italien hösten 1968. Ehuru den inte tävlade i någon av de stora europeiska festivalerna placerades den i England och USA på flera topplistor. Amerikanska filmkritikerförbundet utsåg den till 1968 års bästa film med den bästa regin och Liv Ullmann förklarades vara den bästa skådespelerskan. Vid festivalen i Valladolid (Spanien) för religiösa filmer erhöll den ett specialpris.

Svenska Filminstitutet tilldelade Liv Ullmann en av sina "Guldbaggar" för hennes insats. I kvalitetspoäng erhöll filmen av institutets jury 2,0 (på samma poäng kom tre andra filmer av totalt 11). Bidraget uppgick till 352.865 kronor.

Bristen på politiskt engagemang i den tidsaktuella situationen, vilken framhävts av flera recensenter, ledde i början av oktober 1968 till en intensiv tidningsdebatt, utlöst av Sara Lidman genom ett häftigt angrepp på Bergman i AB 6 okt. Efter motartiklar återkom hon med preciseringar av sin ståndpunkt 13.10. och 19.10. i AB.

No comments: