Kvinnors väntan / Waiting Women (2016 digital restoration)

Ingmar Bergman: Kvinnors väntan / Waiting Women (1952). The long take in the beginning with Maj-Britt Nilsson (Marta), Anita Björk (Rakel), Gerd Andersson (Maj), Eva Dahlbeck (Karin) and Aino Taube (Annette).

Ingmar Bergman: Kvinnors väntan / Waiting Women (1952). Anita Björk (Rakel) in the Lady Chatterley episode.

Ingmar Bergman: Kvinnors väntan / Waiting Women (1952). Birger Malmsten (Martin Lobelius), Maj-Britt Nilsson (Marta).

Ingmar Bergman: Kvinnors väntan / Waiting Women (1952). Eva Dahlbeck (Karin), Gunnar Björnstrand (Fredrik Lobelius).

Ingmar Bergman: Kvinnors väntan / Waiting Women (1952). The opening credits.

Odottavia naisia.
    SE 1952. PC: Svensk Filmindustri (SF). P: Allan Ekelund.
    D+SC: Ingmar Bergman. [Based on the story by Gun Grut, n.c.]. DP: Gunnar Fischer – 35 mm – b&w – 1,37:1. PD: Nils Svenwall. Cost: Barbro Sörman. M: Erik Nordgren. "Danza degli spiriti beati" / "Dans i de saligas ängder" from Orfeo ed Euridice by C. W. Gluck, lyrics Raniero de Calzabigi (1762), Swedish lyrics by Göran Rothman (1773). "(Marta är) Ett rosende träd" comp. Erik Nordgren, lyr. Ingmar Bergman, sung by Birger Malmsten. S: Sven Hansen. ED: Oscar Rosander. Stills: Louis Huch.
    C: Anita Björk (Rakel), Eva Dahlbeck (Karin), Maj-Britt Nilsson (Marta), Birger Malmsten (Martin Lobelius), Gunnar Björnstrand (Fredrik Lobelius), Karl-Arne Holmsten (Eugen Lobelius), Jarl Kulle (Kaj), Aino Taube (Annette), Håkan Westergren (Paul Lobelius), Gerd Andersson (Maj), Björn Bjelfvenstam (Henrik Lobelius). Ingmar Bergman (man in the stairs at the gynecologist's, n.c.), Naima Wifstrand (Mrs. Lobelius, n.c.).
    Studio: Filmstaden (Råsunda, Stockholms län). May 1952.
    Loc: Paris, France (Basilique du Sacré-Cœur de Montmartre, Arc de Triomphe). Siarö (Stockholms län).
    2945 m / 107 min
    Swedish premiere: 3 Nov 1952.
    Finnish premiere: 3 April 1953 at Maxim, released by Maxim.
    2016 digital restoration.
    Corona lockdown viewings.
    From the C More platform with Finnish subtitles by Seija Kerttula.
    Viewed at a forest retreat in Punkaharju on a tv screen, 26 July 2020.

Fredrik Lobelius: No man is great in the presence of their wife.
Karin: No. God is probably not married.

AA: Waiting Women came about after the Swedish film crisis of 1951–1952: the film business was in doldrums after a strike had halted production. Now Ingmar Bergman was committed to make a commercial film to help save the production company Svensk Filmindustri. As a father of six children he had to save his family, as well.

His previous films had provided new openings: to the political thriller (This Can't Happen Here, a dead end, disowned by the director) and to an assured personal vision (Summer Interlude, his first mature masterpiece). Also Waiting Women was a new opening: after a decade of young rebellion, this was Bergman's first bourgeois film.

I agree with François Truffaut that there is an affinity with Joseph L. Mankiewicz's A Letter to Three Wives, but the affinity is not deep. Both stage a meeting of women, and their stories are seen as flashbacks, that's all. The most profound difference is that Mankiewicz was a misogynist where Bergman loves women and is likely to portray men as failures, even when they are winners. (When Fredrik catalogues his achievements, including the fact that he has no enemies, Karin quips: "No friends, either").

There are three main stories flanked by a prologue and an epilogue. The women, waiting for their men at an idyllic summer dacha, confide to each other. The stories are marital, premarital and extramarital. One is about the flesh, the second about the heart, and the third about marriage as a modus vivendi.

The prologue belongs to Annette (Aino Taube) who states that she has nothing to tell. "We're never close to each other. There's never any intimacy or contact." "I have my life. My only life. And that's my life with Paul. I'm sure we loved each other as eagerly as Maj and Henrik do now. But what have we become? Two bowing Chinese."

The first flashback belongs to Rakel (Anita Björk) whose marriage with Eugen (Karl-Arne Holmsten) is no longer physical. An old friend, Kaj (Jarl Kulle, appearing for the first time in a Bergman film), senses the opportunity and acts decisively. The feeling of the summer heat is palpable. We notice the shadow of a large pike lurking in the water. The episode is not a divertissement. It leads close to tragedy. With tact and taste Bergman touches delicate issues such as a woman's need for sexual fulfillment and orgasm. Also Anita Björk appears here for the first time in a Bergman film. The second time was in her final, unforgattable performance as Selma Lagerlöf in The Image Makers (2000).

The second flashback is a memory of Marta (Maj-Britt Nilsson) about her adventures in Paris, largely seen as a flashback in a flashback. She gets pregnant by Martin (Birger Malmsten), and in a narcotic state at the maternity ward she hallucinates parts of the story, a device similar to Narkose, the first film adaptation of Letter from an Unknown Woman. The episode has a conventional framework, but with purely visual means Bergman tells a complex story about intimacy and distance, a love story full of misunderstandings. This episode is the heart of the movie. Bergman said that he had been inspired by Gustav Machaty's Ekstase and Nocturno in this episode, but I would see the Machaty inspiration also in the first episode. Ekstase and Rakel's tale are Lady Chatterley stories in the spirit of D. H. Lawrence.

The third flashback is the most famous one. The broken elevator episode about Karin (Eva Dahlbeck) and Fredrik (Gunnar Björnstrand) is Ingmar Bergman's first comedy. It is brilliantly written and even more brilliantly executed by the two stars. It is Bergman's original contribution to the Hollywoodian "comedy of remarriage", the title coined by the philosopher Stanley Cavell. The spark is reignited in Karin and Fredrik's marriage, but for how long? "For the first time I heard people laughing at something I had created", stated Bergman.

The epilogue belongs to the young ones. Annette's daughter Maj (Gerd Andersson, Bibi Andersson's big sister) elopes with Henrik (Björn Bjelfvenstam). Paul, her father: Let them run away. Marta: What are you saying? Paul: I'm saying let them run away. They'll be back in time. Marta: You think? Paul: The main thing is that they do something they think is forbidden. Marta: Oh, Paul. Paul: Let them have their summer. Soon enough, the hurt, the wisdom, and all that other stuff will come.

In this epilogue Bergman, the father of six children, switches for the first time to the perspective of the parents. His young rebels are now seen from the outside. But in his next film, Summer with Monika, he sided with the young rebels one last time from their perspective.

I have always admired Waiting Women, and seen in it an elegant and engaging movie. For Robin Wood it is much more, and reading the definitive edition of his Ingmar Bergman book I realized that I need to revisit the film. This summer I read for the first time Marianne Höök's book on Bergman (she and Jörn Donner wrote the first book-length studies on Bergman, both in 1962), and for her Waiting Women was a turning-point in "authentic female reality" not only in Bergman's oeuvre but in Swedish cinema in general.

Höök praises Bergman's insight in showing how different women are when they are in the companyof their own. Such accents female audiences registered immediately, as well as the absence of the belittling of women, so taken for granted in films in general.

For Höök the theme of the film is that women's need for love is overwhelming for men. In such circumstances both are resigned to compromises to make life tolerable.

For Höök, the most complex figure is Rakel: hers is the tragedy of a woman who is never given the chance to blossom into full, mature womanhood. Yet, when her husband is humiliated by her lover, Rakel defends the husband and assumes the role of his mother.

In Waiting Women Höök also sees an early crystallization of Bergman's three dominant female types: the triumphant Venus (Eva Dahlbeck), the solidary Diana (Anita Björk) and the youthful Hebe (Gerd Andersson).

It is difficult to determine in which historical period Waiting Women is supposed to take place. From a contemporary perspective, although the viewpoints are entirely feminine, it is clear that the female protagonists are all dependent from their men and defined by those relationships. Perhaps Maj will be different?

BEYOND THE JUMP BREAK: SYNOPSIS FROM INGMAR BERGMAN.SE:
BEYOND THE JUMP BREAK: SYNOPSIS FROM INGMAR BERGMAN.SE:

I släkten Lobelius' villa i skärgården sitter en sommarkväll fyra svägerskor och väntar på att männen skall komma ut med båt från Stockholm. För första gången på många år tänker den stora familjen fira gemensam semester på det gamla sommarnöjet.

Barnen har gått till sängs och kaffet dukats fram. Kvinnorna fördriver tiden med handarbete och samtal, och stämningen blir efter hand alltmer förtrolig. Annette, äldst och gift med Paul Lobelius, för in samtalet på förhållandet till männen genom att avslöja hur vanemässigt och tomt hennes äktenskap blivit; hon och maken uppträder som ''två bugande kineser'' mot varandra.

Rakel är snart trettio år och gift med Eugen, en vilsen och vek akademiker. Hon berättar om en händelse för flera år sedan som fick en avgörande betydelse för deras äktenskap.

En sommar då de bodde i skärgårdshuset kom hennes barndomsvän och klass!kamrat Kaj på besök. Med deras intima lekar i minnet går han utan omsvep in för att erövra henne.

Rakel gör till en början motstånd, men svältfödd på kroppsliga njutningar ger hon till sist efter och ligger med Kaj i det gamla badhuset medan Eugen är i stan. Då mannen återvänder låtsas Kaj som om ingenting hänt.

Det falska och overkliga i situationen driver Rakel att avslöja sin otrohet, vilket för med sig ett häftigt uppträde mellan makarna. Eugen tappar helt fotfästet, ger sig in på utläggningar om hur boet skall delas vid den kommande skilsmässan och hotar senare på natten att skjuta sig med ett salongsgevär. Paul, tillkallad av Rakel, avväpnar och lugnar honom. Genom Eugens häftiga reaktion har Rakel insett sin verkliga betydelse i hans liv och de försonas.

Den unga Marta talar om den tid då hon skulle föda Martins barn. Efter studenten hade hon givit sig av till Paris och börjat leva ett ganska lättsinnigt liv.

En kväll träffar hon på en nattklubb Martin, misslyckad konstnär och familjen Lobelius' svarta får. Mötet bildar upptakten till en romantisk kärlekssaga i världsmetropolen.

Den får sitt tvära slut i det ögonblick släktens huvudman Fredrik dyker upp i spetsen för en mindre familjedelegation -- på återväg från spaniensemester -- och hotar dra in Martins underhåll om han inte infinner sig på faderns begravning.

Martin hyser inga varmare känslor för sin far, men de ekonomiska realiteterna tvingar honom att underkasta sig påbudet. Marta har just fått veta att hon är gravid. Innan hon hinner dela sin lycka och oro med Martin har han beslutat lämna henne och resa hem.

Djupt sårad återvänder hon till Stockholm och föder sitt barn ensam. I väntan på förlossningen kretsar hennes tankar och drömmar kring tiden med Martin. Senare förlät hon honom hans svaghet, och de är nu gifta.

Karin, näst äldst av svägerskorna, är gift med familjefirmans driftige chef Fredrik, som förlagt sin huvudsakliga verksamhet -- de erotiska förbindelserna inbegripna -- utanför hemmet.

Hustruns berättelse förtäljer hur hon och Fredrik, hemkomna efter firmans hundraårsjubileum, fastnar i hissen och måste tillbringa natten tillsammans på det begränsade utrymmet.

Oväntat på tu man hand med sin något påverkade make får Karin tillfälle att driva med hans högfärd, egoism och kvinnohistorier. Fredrik kläs av all sin värdighet men upptäcker i gengäld att hans hustru inte bara är vacker utan också begåvad och älskvärd.

När de slutligen faller i varandras armar har han erbjudit henne att följa med som sin sekreterare och älskarinna på en kommande utlandsresa. Nästa morgon kallas Fredrik till ett viktigt sammanträde, och nattens löften förflyktigas; makarna faller in i det gamla rollmönstret.

Den sjuttonåriga Maj, Martas yngre syster, har lyssnat till kvinnornas samtal. Hon är förälskad i Annettes son Henrik och kan inte tänka sig att kompromissa med sina känslor som de äldre.

Före gryningen rymmer det unga kärleksparet i båt. Marta är orolig för deras öde, men Paul lugnar henne med orden: ''Jag säger låt dem rymma. Tids nog kommer de tillbaka.''

Ingmar Bergman's children:
1943 Lena (mother Else Fisher)
1945 Eva (mother Ellen Bergman)
1946 Jan (mother Ellen Bergman)
1948 Anna (mother Ellen Bergman), Anna and Mats are twins
1948 Mats (mother Ellen Bergman), Anna and Mats are twins
1951 Ingmar, Jr. (mother Gun Hagberg)
1959 Maria (mother Ingrid von Rosen)
1962 Daniel (mother Käbi Laretei)
1966 Linn (mother Liv Ullmann)

Karin: Visste du inte att kvinnans härligaste blomstringstid infaller efter fyllda trettiofem?
Fredrik: Nej, och jag vägrar att veta det.
Karin: Synd, vi skulle kunna ha mycket roligt, du och jag.